Frisé aux lardons

Sidan 10. En klassisk sallad som är dressad med en varm vinäger-olivolje-baconfett-dressing. "Lunch, filling late-night supper or breakfast", säljer Balthazar in receptet. Det stämmer. Vi äter den efter en dag som liksom tryckt in skallen, elsladdar som borrats sönder av misstag och regn ner i den lilla gummistövletten. Lo, Lu och Al har bjudit på kantarelltoast på bästa, lyxiga lunchrestaurangen. De tycker att bloggen är puttrig. Det stämmer också. Det puttrar ju i kastruller hela tiden.

Jag inser att det inte är en bra sak att ersätta frisésalladen med ekbladssallad. Av två orsaker:
1. Frisésallad är rejäl och träig och kan stå emot en vild storm av baconfett.
2. Frisésallad är bitter av sin natur, och det finns för en gångs skull en poäng med det eftersom det bryter fint mot den söta, vackra sherryvinägern.

När det kommer till att pochera ägg till perfektion, är det ingen match för mig. Det har jag tränat på i åratal. Det går att snabbpochera ägg rakt ner i stekpannan med en liten skvätt ättika och några skedar vatten - om man har ett frukostsällskap att imponera på. Jag gör det ordentligt idag med vid kastrull och hålslev med torkning på Torky.

När det kommer till "lardons" är det ett känsligt kapitel. Man måste tänka till. Ibland köper vi riktiga lardons på Hötorget. Idag hade vi fina, lite löjliga skivor från fina butiken. Det ska vara sidfläsk nästa gång tycker jag. Det ska vara rikligt.

Storheten med Frisé aux lardons och vad jag lärde mig idag: att det ger en förförisk smak att karamellisera bacon med reducerad sherryvinäger och scharlottenlök.

Det är så roligt att laga förrätter. Inbitna restaurangmänniskor beställer inte huvudrätt på krogen, de tar två eller tre förrätter istället. That's the shit. I kylskåpet står färsk kycklinglever och väntar på sidan 12. Jag är nervös.